Respekt

Jag har pysslat med ledarskap länge, i lagsport är det faktiskt precis 20 år. Jag arbetade ju innan dess som arbetsledare/trafikledare så det är ju faktiskt mer än 30 år av erfarenhet jag kånkar runt på.
Min grundåsikt är att man alltid ska mötas i respekt. Man kan, och måste, inte tycka om alla, men respekt visar man. Alla. Tills de visat att de inte är förtjänta av den.
Och under alla år har jag inte haft några stora problem med det. Det finns nästan alltid något sätt att få samarbetet att fungera, även om man tycker precis tvärtom. Man kan hitta vägar om man vill.
Nästan alltid.
Men ibland är det liksom helt hopplöst.
I innebandyn har jag jobbat med alla möjliga olika sorters "problemkillar", från 10 års ålder upp till vuxna. Och på något sätt har vi alltid fått det att fungera någorlunda smärtfritt. Det brukar ta tid, och det är inte enkelt, men det går.
För det mesta.
Men just nu känns det som jag för första gången verkligen gått bet.
Att ständigt försöka visa respekt mot en person som själv inte vet vad respekt är, blir till sist helt omöjligt. I dag gick det helt fel med det mesta, och den här personen bar sig åt som en fullskalig idiot. Hans uppträdande var en stor del till att vi förlorade vi matchen. Andra borde ha klivit upp, så också jag, men i vissa lägen är det bättre att backa, för att inte göra saker och ting ännu värre.

I dag var det faktiskt första gången jag verkligen inte tyckte det var roligt med innebandy.
Anledningarna är många, och det är inte läge att skriva om dem här just nu.
Det löser sig säkert, och jag tror nog att glädjen kommer tillbaka igen ganska fort.
Men respekt är något man måste förtjäna för att behålla.
Några växte i mina ögon ikväll.
Och några förlorade min respekt idag. Helt.