Silver, dusch och gnäll

Efter en ett väldigt roligt JVM i hockey där de svenska pojkarna verkligen visat hur duktiga de är, blev det silver i dag. Fantastiskt - guld, silver och silver de tre sista åren. Fint facit!
Det var också väldigt skönt att vackla ner i källaren och ta en lång, varm dusch. Lyckades förstås tappa duschmunstycket så hela badrummet blev nerstänkt, men vad gör det när jag fick tvätta håret!
Sedan satt jag i soffan drygt en timme och tittade på småkronorna och åt middag. Fest liksom! :D

Nu väntar jag bara på att det ska bli onsdag så jag får börja stödja på vänsterbenet igen. Glömmer mig ibland, och har ju känt att det varit för tidigt.
Inser (jajaja, tyst nu!!) att det kommer att ta ett tag att bli ok igen. Längre än vad jag tänkte från början. Får ta det försiktigt med rehaben, är väldigt trött och får ganska snabbt ont i ben och nacke om jag inte gör på rätt sätt. MEN får jag bara börja träna, gå i trappor och röra på mig lite så vänder det snart.
Vill gärna dra ner på det smärtstillande - hatar verkligen att knapra så mycket - men inser även här (!!) att det får bli senare och långsam nertrappning. Lite har man ju lärt sig genom åren iaf. De blodförtunnande tabletterna ska jag sluta med på tisdag iaf - sedan börjar jag röra mig och propprisken försvinner. Men måste nog börja med järn för det känns inte som blodvärdet har gått upp speciellt mycket. På tisdag har jag fått tfn-tid med läkaren på Närhälsan, ska be att hemsjukvården kommer hit och kollar värdena.
På onsdag kommer sjukgymnasten Maria och förhoppningsvis får jag en arbetsstol då som jag kan rulla runt på i köket. Isf kan jag ju börja så smått att laga lite mat igen. :)
Det jag hoppas mest på är att jag ska få tillbaka sömnen igen! I natt blev det droppen - somnade vid halv tio i morse och vaknade vid två... Inte så konstigt egentligen, jag gör ju inget, men det är faktiskt det jobbigaste av alltihop! Trodde jag skulle bli helknasig av att ligga så här och var så beroende av Thomas och Linda, men det är ingenting jämfört med sömnlösheten.. :/  Att bara ligga platt och känna hur värken gör sig påmind än här och än där, är riktigt frustrerande. Till sist är det ju det enda man tänker på.

Äsch, det var då ett jäkla gnäll på kärringen idag!
Ska sluta med det med en gång, för jag är faktiskt på ganska gott humör egentligen. Thomas ändrade sin semester (igen) så nu är han hemma till jag kan ta mig upp och ner i trapporna själv. Så jag hoppas att han inte behöver ta ut hela semestern som han räknade med själv, utan bara en vecka. Isf kan han ju ta ledigt under OS som han ville från början. Det hade varit skönt - han är värd att göra det han själv vill nu efter att fått ta hand om mig så länge! Dessutom gillar vi ju att gå in i idrottsdimmorna tillsammans. Vi är lite knäppa kanske, men vi inrättar mattider, hundpromenader och andra måsten efter vilka tävlingar vi vill följa xD

Nu är det dax för kvällsbestyren, lite träning och sånt.

Ha det gott och ta vara på er!

Hockeykväll

Hockey både högt och lågt ikväll.
Och god risgrynspudding till middag
Livet är ganska bra :)

Även om Frölunda förlorade mot Färjestad..

Gott Nytt År

Nu lägger vi ett utslitet 2013 bakom oss.

Det har varit ett ganska slitsamt år, men det slutade ändå ganska bra.

Nu blir det nya tag, och förhoppningsvis ska det nya året föra med

sig mycket bra för oss allihop!

Thomas jobbar, Daniel är på en liten ö någonstans

Linda ska laga en god middag till oss,

 Anne kommer på fika så det blir en lugn och glad kväll.

Sköt om er därute, och ta vara på er!

Gott Nytt År!!

God Jul

God Jul till er alla!

Har haft en skön eftermiddag med Thomas, Linda och Daniel. Orkade sitta nere i vardagsrummet en stund, med levande ljus, Ris a la Malta och mys. Ungarna åkte vidare till kusinerna i Mölndal och Thomas jobbar. Så nu ligger jag mätt och belåten efter en liten jultallrik, julmust och choklad i min säng och vilar framför tv'n.

Lyssnar på stormen som viner runt knutarna och konstaterar att det är +9 grader ute.  Vi har haft kyligare midsomrar tror jag. Skönt att inte behöva vara ute! :)

Bara 15 dagar kvar, sedan ska jag äntligen få börja stödja på vänster benet!

Hoppas ni får en skön helg! ♥♥♥

Så skönt

Dagens höjdare!
Jag tog mig med Thomas hjälp ner till badrummet och fick äntligen duscha och tvätta håret. Insåg att jag blivit såpass stark att jag nog kan tillbringa en timme i bottenvåningen på julafton när Linda och Daniel kommer hit på julfika.
Så det går framåt, så sakta.

Lindas diagnos

Idag fick Linda sin väntade diagnos ME/CFS, Myalgisk Encefalomyelit. Men dessutom fick hon diagnosen Fibromyalgi, och sedan tidigare är ju också IBS konstaterad.
Här läser du om ME och här läser du om Fibromyalgi

Egentligen ska man väl inte vara glad när älskad dotter får inte bara en, utan två livslånga diagnoser.
Men det är jag iaf. Lättad, glad, ledsen, försiktigt optimistisk, ganska arg och stolt.

Lättad är jag för att äntligen är den fruktansvärt jobbiga jakten på en diagnos över.
Glad är jag för att Linda nu har ett papper som hon kan visa upp. Och att de som fortsatt stötta henne när så många misstrott, fortfarande finns kvar
Ledsen är jag självklart. Ingen önskar någon dessa sjukdomar och framförallt inte sin egen dotter.
Försiktigt optimistisk när jag tänker att hon kanske kan få tag i en läkare som kan hjälpa henne med det som behövs nu. Och att FK är så bra som de faktiskt kan vara.
Ganska arg är dagens underdrift. När jag tänker på hur illa behandlad Linda har blivit blir jag rosenrasande.Vårdpersonal, släkt, så kallade vänner, arbetsgivare, skolpersonal och annat löst folk som burit sig åt som skitstövlar och kallat henne för inbillningssjuk, lat och allt möjligt annat, borde ställa sig i kö för att be henne om ursäkt.
Stolt är jag över min fina, starka dotter som trots sjukdom och många motgångar fortfarande står upp och kämpar vidare. Hon slås ner till golvet, men reser sig hela tiden igen.

Just nu vet hon inte riktigt vad som kommer att hända. Men det första som måste göras är att hitta en läkare som är intresserad av / kunnig i / villig att lära sig mer om ME. ME och Fibromyalgi är neurologiska sjukdomar som är klassade av WHO sedan länge, men de svenska läkarna följer inte utvecklingen. Internationellt sett ligger vi långt, långt efter i Sverige. Så det lär nog bli riktigt svårt.
Men vi är ganska envisa så det ska nog lösa sig...
Nästa steg är Försäkringskassan. Vad jag förstår är de mer insatta i problematiken nu, så förhoppningsvis kommer de inte att bråka. Vi får se.
Har hon kommit så här långt, ska resten klaras också.

Älskar dig sötis! ♥

Hemma!

Ledsen, men jag har inte orkat uppdatera. Har varit och är otroligt trött efter operationen.
Men allt är väl efter omständigheterna, även om det som vanligt när det gäller mig blev krångligare än det skulle.

Kom hem i förrgår, måndags. Ni anar inte hur skönt det var! Planerade fem dagar blev till sist tretton, med bud om fler. Sista dagarna låg jag på en fyrasal, där vi alla hade olika extraproblem, förutom operationerna vi gjort. Dessutom kunde de nog inte hittat fyra mer olika personer att lägga i samma sal... Vi kan väl lämna det ämnet med att konstatera att det är skönt att vara hemma.

Som jag berättat blev det lite komplikationer. Jag fick sprickor i vänsterbenet, där de drev in protesen. Som tur är tog de extra bilder så de upptäckte det innan jag blev helt hopsydd. Kirurgen lindande en ståltråd runt lårbenet som fixering, tråden kommer inte att tas bort. Detta för att inte benet ska brytas innan det är läkt. Förövrigt gick operationen bra, förlorade dock en del blod. När de kollade HB efter ett par dagar visade det sig att jag behövde påfyllning av blod, så det fick jag. Blodvärdet gick upp ett par dagar, men nu är det tillbaka på samma låga nivå igen, 91. Men jag får inte mer blod pga infektionsrisken ökar drastiskt när man fått proteser. Och det spelar inte så stor roll, jag måste ligga mycket iaf de närmaste fyra veckorna.
Sprickan i lårbenet medförde att jag inte får stödja på vänsterbenet mer än 20% av kroppsvikten på sex veckor. Och det är inte mycket, kan jag meddela. Man kan testa genom att ställa en våg bredvid en lika tjock bok. Ställ den friska foten på boken och tryck den andra på vågen. Väger du 70 kg, får du inte trampa ner mer än 14 kg's tryck.
Sedan lägger du till att du har en ny protes på stödjebenet också och att du egentligen inte får/kan gå på kryckor pga trasiga nackkotor. Och att hjärnskadan du har gör att du inte har en aning om om du trycker ner foten med 8 kg tryck eller 80..
Tugga på den en stund..

Det gjorde läkarna och sjukgymnasterna.
Lösningen blev till sist efter många turer att jag fick åka hem, Thomas fick en snabb kurs hur han ska hjälpa mig uppför vår trappa och jag har fått inta sängläge hemma i övervåningen. Får bara gå till och från toa, med en liten bonussväng på rummet då och då. Jag får bara gå mycket lite eftersom jag belastar det dåliga benet alldeles för mycket. Om ett par dagar ska jag försöka komma upp på vår motionscykel, och trampa lite försiktigt så jag får lite fart på blodcirkulationen. Gör övningar tre gånger om dagen, men det blir ju inte så mycket till cirkulation av det..
Men hellre att ligga i min egen mjuka säng än på sjukhuset. Även om de allra flesta i personalen är helt underbara, så är det jobbigt att ligga inne så länge. Framförallt i början, när det brast lite i kommunikationerna och en del av personalen inte visste/förstod att jag inte kunde skutta upp ur sängen på samma sätt som de andra som opererat ett ben och var friska för övrigt. Till sist gick budskapet fram till samtliga, vilket gjorde att min gåstol inte försvann hela tiden, jag fick hjälpen jag behövde för att komma upp och att jag slapp tjatet om att sitta i matsalen. Med lågt HB och fulltankad med smärtstillande var det ett äventyr att sitta på en stol mer än ett par minuter - att stoppa i sig mat samtidigt var inte aktuellt.

Komplikationen med sprickan innebär att jag får stanna på övervåningen i fyra veckor. Kanske jag kan ta mig ner någon gång, men jag klarar inte trapporna så länge jag inte får stödja på båda benen så vi får se.
I mitten av januari ska jag nog kunna ta mig fram såpass att jag röra mig mer obehindrat i huset. Senare blir det sjukgymnastik och röntgen.

Märker att jag låter lite grinig, det är jag faktiskt inte. Bara jättetrött. Har ju ont förstås, men det är hanterbart. Faktiskt är artrossmärtorna borta, det känns konstigt men så skönt! Har faktiskt sovit hela tre timmar i sträck några gånger, och det har inte hänt på mer än ett år. Skön känsla!
Nu får det räcka för idag. Har lite svårt att hålla ordning på tankar och ord, ögonen ramlar ihop hela tiden.

Ha det gott

Sökes: Fungerande hjärna

Det blir inte riktigt som man tänkt sig, förstås.
Sprickan i lårbenet ställer till det.
Trött, ledsen, förvirrad, alla springer in och ut och frågar samma frågor men vill ha olika svar - som jag inte riktigt vet vilka de är. Det handlar om hur jag ska kunna klara mig hemma, hur jag jag ska kunna ta mig upp och ner i trapporna. För min sjukgymnast är noga med att jag ska kunna ta mig ner och frågade om jag tänkt på det.
Jag svarade utan att tänka: "Jag får väl åka på arschlet ner." Stackars Lars, han dog nästan xD

Den största, viktigaste frågan är:
Hur ska man få en massiv kärring med motoriska problem att klara trappan med 17 trappsteg - kärringen får inte belasta vänsterbenet mer än vad en knäckemacka håller att trampa på, båda benen har nya, fina höftproteser och nacke och axlar måste avlastas pga kotskadorna i nacken...
Lös den ekvationen den som kan.

Det har varit ett par jäkligt jobbiga dagar, och jag orkar inte prata med folk.
Kraftreserverna ligger på minusminus. Har ont, mår inte bra av blodbrist och mediciner. Yrslig, vinglig men tagit några steg med kryckorna med hjälp av sjukgymnast, (och några i smyg utan hjälp). Sprickan i lårbenet jag fick gör ju attans ont och operationssmärtor och muskelvärk är ju heller inte trevligt. Huvudet hänger inte med med motoriken, medicinerna krånglar till det.

MEN ingen oro nu!!! Det går åt rätt håll och även om det gör ont överallt, så är det heeelt otroligt - höftsmärtorna är borta. Faktiskt, det är magi!! Trött och ledsen blir jag men glädjen kommer tillbaka på ett par minuter. De hade faktiskt rätt, det funkar, de är trollkarlar
Men till om några månader, då är jag ordentligt på gång igen

Uppdatering...
Precis när jag postat det här, kom först läkaren och sedan sköterskan in. Och nu mår jag mycket bättre igen. Hemgång på torsdag eller fredag OM jag behärskar trapporna, annars blir jag kvar någon dag till.
Jag kommer inte att behöva åka ambulans och bli BUREN upp.
Jag kommer INTE att behöva hemsjukvård.
Strategierna börjar komma på plats.

Det tar längre att komma på en rubrik än att skriva inlägget, ju!

Sov inget vidare i natt. Var nog igång för mycket igår, räknade ut att jag hade varit uppe ur sängen 11 gånger på 20 timmar. Och det är ganska mycket.

Idag kom sköterskan in på morgonen och frågade om jag ville ha något extra för värken, och jag sa att det kunde jag tänka mig. Sedan simmade jag lugnt i 3 timmar och vaknade först när hon kom in för att ta tempen. Jag frågade vad hon gett mig, och då flinade hon med världens härligaste grin och sa att hon hade sänkt hela avdelningen för att kunna se skidorna på tv. Eftersom hon igår berättade att hon tycker sport är urtråkigt och att alla sköterskorna är jättenoga med medicinerna - vi pratade lite om hur det var när det var stressigt. ;)  Att de har full koll vet jag med säkerhet eftersom deras pulpet är alldeles utanför min dörr :)
Dagen har sedan blivit lugn, insåg att nacken och vänsterbenet behövde vila.
Gick till matsalen på lunchen och åt där, det kände ganska grymt.
Bjöd som vanligt på pinsamheter när stolen jag satt  i var lite för trång så bandagen fastnade - så när jag reste mig hade rumpan fått fyra ben som satt ganska stadigt. Försiktigt jubel från damerna som satt där, isen bröts snabbt och enkelt iaf...
Min goa undersköterska jublade inte, hon kved.
Av skratt..
Och NEJ, det finns inga bilder!!
:)

Bara den här bilden. 

Så här firade jag första advent.

Inte illa alls :)

Då har jag gjort det!

Trodde nog inte att operationen skulle bli av, men när jag vaknade förstod jag att det var klart.
Tre dagar senare är jag fortfarande groggy av all intressanta piller jag bjuds på, och det är jag tacksam för. Missade en dos igår och det var inte så kul..
Det verkar som allt gått bra. Jag förlorade lite för mycket blod och så fick jag visst en spricka i vänster lårben men annars är det ok tror jag. Än så länge håller nacken, men den tar stryk för jag får inte stödja på vänsterbenet. Får antagligen stanna tills åtminstone fredag pga det - trappor är inte att tala om ännu, och det för ju med sig vissa problem i vårt hus ;)

Familj och vänner är helt underbara. Daniel har ringt och Linda och Thomas kom hit med choklad och drickor.
Sedan fick jag dessutom höra att min älskade gubbe satt upp adventljustakarna! Bara ni som känner honom förstår HUR stort det är!! xD

Nu tog orken slut, men jag återkommer nog i  morgon..

:)

Nu så

Nu är jag installerad på en fin sal, enkelsvit minsann, med dusch, toa och TV :)
Middag är intagen, duschat för tredje gången i Hibiscrub och nålen sitter på plats.
Ska bara hämta lite påfyllning av kaffet - muggarna är ju pyttesmå ;).
Sedan blir det nog film eller serie på datorn..

I morgon bitti är det dax.
Fattar inte att jag faktiskt ska få bli bra
:D

Kram

Inte bra

Just nu är det inte bra. Inte bra alls.
Anneli fick nya anfall i eftermiddag och de har fortsatt under kvällen.
Ringde sjukhuset för en stund sedan och fick prata med mamma. Hon berättade att fram till nu har A haft fem anfall. Dessutom har hon inte mått bra emellan dem.
Nu kan man bara hoppas på att det inte blir fler i natt och att hon hämtar sig snart.

Finaste syster, tänker på dig och önskar att det kunde vända för dig snart.
♥♥♥

Lurad igen

Jaha, hon är en lurifax vår lillskit. Citrus är redan hemma igen, färdiglöpt. Antagligen hade hon hållit på lite längre än vad vi trodde, eller så blev det helt enkelt ett kort löp den här gången. Nu får vi se om hoppar över i januari, eller och om hon fortsätter som inget hänt.

Själv försöker jag göra det jag måste/behöver/tycker att jag borde göra.
Det går inte så bra. Är otroligt trött, sover väldigt dåligt.
Hade tänkt att laga en en hel del mat, bla köttbullar och kålpudding men ännusålänge har det inte blivit av. Har ju iofs ett par dagar kvar, men vill ju gärna få fram julstjärnor och lite sånt också :/
Får se vad det blir, kanske gör ett ryck i morgon...
Igår fixade Thomas och jag förhöjning av toastolen och sängen. Det kommer att fungera bra!

Idag var Linda och jag en sväng till Daniel. Han får det så fint! I veckan hade han och hans pappa varit iväg och köpt byrå och spegel till hallen, fönsterlampa och lite annat fint. Dessutom en diskmaskin som de installerat. På måndag redan kommer Bostadsbolaget och börjar måla och tapetsera. De sa från början att det kan dröja ett år, sedan var det till våren och i veckan fick Daniel meddelande om att de kommer redan nu! Grymt bra, soffan har ju inte kommit ännu, så det blir ju mycket lättare nu. Gissa om han är nöjd.. :)
Jag får ju inte se det på ett bra tag nu, men får väl skicka dit Linda eller Thomas för fotografering ;)

Fick låna Daniels laptop, ska ta med mig den till sjukhuset tänkte jag. Eftersom det verkar som de inte har något annat än Telias surfzon där, har jag fixat en dongel med Comviq ist. Och den funkar ju inte med surfplatta och mobil. Det är svårt att få information om hur mycket Telias surfzon kostar, och det verkar som man måste ner till Pressbyrån för att köpa voucher för att komma åt deras WiFi. Det kommer inte att funka (kan inte gå så långt), och de priser som kanske gäller är nästan dubbelt så dyra som det mobila bredbandet. Har mailat och försökt ringa, men inte fått svar/kommit fram. Och på deras hemsida kan man inte få besked - dessutom måste man ha abonnentnummer för att maila deras kundtjänst!!? Alldeles för krångligt. Så Telia får inte mina pengar denna gång heller.. :)

Igår tog dottern och jag en sväng till mamma i Varberg. Det lär ju (förhoppningsvis!!) dröja ett par månader innan jag kan köra ner igen, så jag ville väldigt gärna hälsa på för en fika. Lika trevligt som vanligt, även Anneli tråkigt nog inte orkade komma. Hon är ju väldigt trött efter det jobbiga halvår hon haft. Nu hoppas jag att det ska lugna ner sig snart..
Vi tittade i fotoalbum och jag fick reda på att vi faktiskt har släktingar i Amerika - på långt håll iofs. Tror att det var farmors mormors kusin eller något.  Så det är nog ingen idé att hoppas på någon gammal rik arvtant.. xD

Nu ska jag fixa lite middag - benfri karré med minirösti, beasås, sallad och melon blir det, mums!

Kram på er!

Men så det kan bli

En liten Citrus

Citrus lurade oss ordentligt förra veckan. Vi trodde faktiskt att hon var sjuk, var oroliga för att hon skulle fått livmoderinflammation. Ringde Blå Stjärnan men vi behövde som tur var inte åka in. Det visade sig att hon hade börjat löpa, 2 månader för tidigt. En djup suck av lättnad blev det när vi upptäckte det!

Så har hon flyttat hem till Linda och Melvin ett par veckor. Melvin gillar det inte - han har upptäckt lyxen av att ha en alldeles egen matte och ett alldeles eget hem och vill verkligen inte dela med sig till  någon annan hemsk byracka xD

Annars är det väl ok. Tiden går fort nu, bara lite drygt en vecka kvar till inläggning. Börjar bli lite pillrig, tankar går åt alla håll. Tänk om det blir flyttat igen? Tänk om jag blir inlagd och får åka hem igen? Tänk om det faktiskt blir operation? Behöver jag verkligen opereras? Tänk om det inte blir bra? Hur ska jag orka om den blir flyttad igen? Motsägelsefullt och heldumt. 

Men det blir nog bra.

Kramen

Flytt, läkarbesök och ME/CFS

Nu har Daniel bott i sin lägenhet en vecka. Redan på lördagkvällen var det viktigaste monterat och upplockat - dvs datorskrivbord, mediabänk och köksmöbler monterade, tv'n igång och bredband modell jättesnabbt installerat. Säng och soffa kommer senare, leveranstiderna är ju tyvärr långa.
Tråkigt nog var inte städningen gjord ordentligt så vi fick börja med det. Ytskikten är inget vidare, men det kommer att fixas så småningom.
Annars är lägenheten jättemysig, och med alla möbler på plats kommer det att bli kanonfint! Balkong med lite havsutsikt finns dessutom :)

Det känns konstigt att inte ha några ongar hemma längre. Och denna mamma är ju som bekant dessutom helknäpp. På lördagkvällen jobbade Thomas och jag skulle låsa dörren. Funderade över om Daniel hade kommit ihåg att ta nycklarna med sig, när jag kom på att han inte skulle komma hem. Och helt plötsligt, från ingenstans blev jag mörkrädd..!! Idiotiskt, det är ju inte första gången jag sover ensam hemma! xD

Linda har gjort en del av alla inplanerade läkarbesök och sin titthålsoperation. Nu vilar hon och samlar kraft inför de sista innan hon förhoppningsvis får diagnosen/diagnoserna. Att hon har IBS är konstaterat, ME/CFS-diagnosen kommer troligtvis i december (de väntar bara på resultatet från titthålsop) och sedan är det reumatologen kvar. Sedan får vi se vad fortsättningen blir, det viktigaste är att hitta en läkare på en vårdcentral som förstår ME. Och det är det inte många läkare i primärvården som gör. Tyvärr.
Här kan du läsa om ME/CFS Det finns mycket att läsa, men här kan du läsa diagnoskriterierna
Ingen rolig läsning, men för Linda och oss som står henne nära är det viktigt att få rätt diagnos, så hon och vi kan få reda på hur hon bäst kan leva med sin sjukdom. Och framförallt, äntligen få hjälp av AF, FK och förhoppningsvis vården. Bot finns ingen, men med acceptans och rätt hjälpmedel kan livet bli lite lättare för min dotter. Att folk runtomkring henne i allmänhet och vården i synnerhet lär sig att det inte handlar om lathet, ovilja eller inbillningssjuka utan faktiskt är en neurologisk sjukdom skulle göra hennes tillvaro något bättre. Sjukdomen i sig själv är ju skitjobbig, att människor hela tiden behandlar henne med misstro eller kommer med kommentarer som att: Bit ihop. Kämpa! Rör på dig! Ät bättre! Gå ner i vikt! gör inte livet lättare precis.. En läkare på  Närhälsan Björkekärr sa till henne på fullt allvar att det för höga värdet på sänka/CRP beror på att hon är överviktig... På Närhälsan Torpavallen skrev en annan läkare ut  nästan högsta dosen av antidepressiv medicin - läkaren på Mag/Tarm på Sahlgrenska sa att den medicinen ska definitivt ingen är som har problem med magen äta. Dessutom är inte Linda deprimerad. Ledsen pga situationen javisst, men det är ju inte samma sak.. För att bara nämna något av all skit hon har fått ta emot genom åren.
Så nu håller jag en tumme för att sista biten på hennes långa resa mot en diagnos äntligen snart är över!

Och så hoppas jag att det bara är knappt tre veckor kvar till min operation. Den 26 november ska jag enligt planerna läggas in, den 27e är det dags. Och jag hoppas att det inte blir någon mer flytt nu. Är så trött av värken, och orkar snart inte gå alls.
Även om jag inte precis ser framemot den, så ska det bli så skönt att få det gjort. "Alla" säger att det ska bli så bra, så jag väljer att tro på det.. :)

Ha det gott!