torsdag 3 november 2011

Banta...

Det är ju ingen nyhet att jag behöver gå ner i vikt. På tio år har jag gått upp sisådär 20 kg. Inte speciellt kul, men förklaringen är trasiga ledband (lagade!) och ökande värk, samtidigt som ämnesomsättningen ändras men inte matlusten...

Har sedan olyckan haft alla de där "kan inte - ska inte -  bör inte" reglerna för att inte bli sämre. Jag har varit mycket snål med smärtstillande eftersom jag dels är överkänslig mot väldigt mycket och dels var på några Whiplashmöten i början. Jag slutade snabbt med att gå på dem, för det var bara ett tävlande om vem som hade mest ont och åt mest tabletter. Blev vettskrämd på ett speciellt möte, där det medverkade en sköterska som jobbade med tablettmissbrukare. Alla fick berätta vilka tabletter de tog, och hur många. Där satt människor och stolt berättade att de minsann åt 13 olika typer av mediciner -  VARJE DAG! Det var smärtstillande av olika sorter, de flesta vanebildande. Det var uppiggande för att motvärka tröttheten hos de smärtstillande och sömntabletter för att motverka de uppiggande. Andra smärtstillande för att hjälpa smärtorna de fick av de andra medicinerna. Och så fortsatte det. 13 gånger 2, 3 eller 4 tabletter per dag..
Och där satt jag. En sort. Panodil. Iofs fulldos, och inte sjutton blir jag smärtfri, inte ens i närheten. Men det är bara att inse att det kommer jag aldrig mer att bli. Naturligtvis tyckte de andra patienterna att jag minsann inte kunde vara lika skadad (!) som de, men det var jag. Sköterskan sa efteråt att de allra flesta fick mer värk av alla tabletterna än av skadan i sig själv. Oftast är det mediciner man ska äta kort tid, inte regelbundet. När man äter dem en längre tid får man faktiskt värk av dem, hur konstigt det än låter. Så ibland kan det vara bra att vara överkänslig. Hade jag inte varit det, skulle jag nog varit i samma sits. För när smärtorna aldrig släpper, är det lätt att ge efter för önskan att ta de där tabletterna som läkarna gärna skriver ut..

Nu är det viktigt att också säga att de allra flesta äter inte mer än vad de behöver. Och jag hade säkert tagit en eller annan mer om jag kunnat. Jag dömer ingen för det är överdj*igt att ha ont 24-7.

Hur detta har med viktproblemen att göra? Nja, det blir väl en dåres försvarstal, men när värken känns som tandvärk i hela kroppen, är det svårt att komma ut på annat än korta hundpromenader. Man blir så fruktansvärt trött av att ha ont. När man är trött, ät det lätt att strunta i att göra det där extra med maten som gör att den blir nyttigare.. Och att ta den där extra promenaden utan hundar som gör lite mer nytta. Och så rullar det på.

Hur jag triggades igång med det här? Jo, jag läste den här artikeln idag : http://www.aftonbladet.se/wellness/article13769890.ab och blev glad att det kanske så smått vänder i vikthysterin. För de är viktiga de här unga kändisarna, de har så stort inflytande.
När man ser hur unga tjejer och killar faller offer för Anorexiamonstret, blir man glad när man läser detta.

Kram på er

2 kommentarer:

  1. Du är klok! Det är bra att undvika läkemedel, många är beroendeframkallande många har eländiga biverkningar. Och att hitta den där balansen med hur mycket man behöver ta och vilken typ av smärtisar man behöver, är inte lätt, men livet måste på något sätt vara hanterbart också. Jobbigt du har det :-( Finns det någon smärtenhet som kan hjälpa dig??

    Kram på dig, och trevlig helg!!

    Kramar!!

    SvaraRadera
  2. Fast många av smärtenheterna håller just på med medicinering.
    FAST det finns en ny på Angereds Närsjukhus som jag tror har en lite bredare vinkling faktiskt! Du kanske skulle be om remiss dit!
    Det skadar ju aldrig att prova.
    Kram!

    SvaraRadera