Den stora tröttheten sätter in.
Säsongströttheten. Den som kommer varje år i slutet av en säsong. När viljan och ambitionen att allt ska fungera, och fungera bra, börjar tryta. Inte viljan, men orken. Tröttheten som alltid beror på att för få gör för mångas jobb.
Byter några ord med en av mina "gamla" killar. En fantastisk lagspelare, en otroligt duktig individuell spelare. Hans klubb plockar in honom som tränare och coach i snart sagt alla ungdomslagen. Han orkar inte, vill inte. Men kraven är så stora, han "får" inte säga nej. Han har jobb, han är bara 20 år och ska få det stora livspusslet att gå ihop. Det är inte lätt när kraven blir för stora.
Någonstans har det gått väldigt fel. Klubbarna lever på de ideella insatserna. Men de som ställer upp blir färre och färre. Och tröttare och tröttare.
Det är illa, för de mindre klubbarna blir mindre och färre. Och de stora blir bara större. De får sponsorer, intäkter. Och de kan också plocka upp de mer resurstarka föräldrarna. På så sätt "tar de hand om" talangerna, för de har mer att erbjuda tränare och föräldrar. Och eftersom de har resurserna kan de driva lag högre upp i serierna, och kräva mer av dem som vill spela.
Och de små klubbarna blir fattigare. Och färre.
I "bästa fall" blir de farmarklubbar som lever kvar om de ställer upp på de storas krav.
Är det så vi ska ha det?
Är det så vi vill ha det?
I morgon åker vi till Lidköping och försöker sno åt oss tre poäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar