Svårt

Jag har haft lite svårt att skriva ett tag. Många tankar och känslor snurrar.
Livet rullar på här hemma och på innebandyplanerna.
Linda har äntligen fått läkare värda namnet, de hittar fel och kommer inte att släppa taget förrän en diagnos, rätt diagnos, hittats. Otroligt skönt för henne förstås, men också för mig.
För det är klart att man oroar sig hela tiden, när ens fina dotter mår så dåligt och läkarna inte verkar bry sig. Man undrar vad det är, hur länge det ska gå innan hon får börja sitt riktiga liv.
Och inte bara vara sjuk och ha ont.

Men så är det ju det med det oåterkalleliga.
Cancern. Den jävla cancern som slår så hårt. Många överlever. Flera i familjen klarade sig, men inte utan skador..
Men alla vinner inte inte över cancerskiten.
Inte Ingemar, min rare svärfar. Inte Lasse, min goe morbror. Inte Jónas, finaste Annika's man. Och inte andra jag känner.

Jónas dog i torsdags. Hemma på Island som han önskade, med Annika och sin familj vid sin sida.
Vi hann inte att träffas, och det är jag väldigt ledsen för. För han gjorde så gott för Annika. Visade henne det vi som alla runt henne vet - att hon är en underbar, fantastisk människa. Jónas fick henne att förstå det. Så han måste ha varit en underbar man.
När man ser bilder av dem, strålar de av kärlek.

Annika, jag önskar jag kunde sudda bort det hemska. Men det kan jag inte.
Men jag finns här när du kommer hem.
Alltid. Dygnet runt.
Bamsekrammen

HÄR kan du läsa Annika och Jónas historia. Den är så vacker. Den handlar om kärlek och hopp och lycka. Men också om sorg och ångest.