Helg med stort spann

Puh, nu sitter jag i soffan, utpumpad både till kropp och själ. Det har varit en helg med stor glädje, oro och massor av känslor.
Lördagen började bra. Sista hemmamatchen skulle spelas, och förhoppningen var ju att vi skulle vinna den matchen. Tyvärr en del manfall, några sjuka och några bortresta, men ändå ett bra lag.

Det började ju sådär bra. 2 mål i baken direkt, skit. Men gubbarna lyckades jobba sig in i matchen och första perioden slutade 5-4, en väldig massa mål. Mindre av den varan blev det i andra, som slutade 0-0 efter ett väldigt böljande spel. Men hyfsat bra innebandy.
Tredje perioden börjar efter att vi tackat funktionärer med några smågåvor.
Vi börjar bra första minuten.
Dår ringer mamma och undrar vad jag gör. Förstod direkt att något hänt, för hon ringer inte ofta till mobilen, och hon visste att jag var på match.

Hon berättade att min yngsta syster fått ett anfall. (A har haft epelepsi sedan tidiga barndomen. Det var sk Grand mal redan från början, dvs stora anfall, ofta med kramper. De senaste åren har det varit lite lugnare, men utdragna anfall som ofta varat ett par dagar men utan medvetandeförlust)
Nu förstod jag redan på mammas ton att det var något annat, och att hon ville att jag skulle komma.
Bad henne vänta i tfn, tog tag i Jimmie, Jens och Daniel, berättade att jag måste dra och varför. De fattade snabbt, tog över mina sysslor mitt under match, kramades och iväg var jag på mindre än en minut. De är grymma gubbarna!

Kom ner till syrran, det är en resa på 45 minuter som tog lite mindre.. ;) Och till min glädje sattt hon i soffan och pratade med mamma. Detta har aldrig hänt förut efter ett anfall, så lättnaden och förvåning var stor. Vi satt kvar i två timmar, sedan kändes det helt lugnt att lämna.
Kom upp till Göteborg vid femtiden, handlade lite och lagade middag. Stod just och tänkte: Undrar om inte mamma ringer snart..
Då ringde mamma.
A hade fått ett nytt anfall.
Det var bara att slänga ihop lite grejor i en övernattningsväska och dra iväg igen.
Det tog 38 minuter.
När jag kom in sitter min syster ganska groggy och pratar med mamma. Och hon skulle inte till sjukhus, nejdå. Jag hade inte varit där i 15 minuter när anfall nr 3 kom. Hon krampade och var medvetslös en halvtimme, sedan knappt kontaktbar. Ringde ambulans som kom snabbt. När de tog ner henne till ambulansen fick de ge henne Stesolid, för hon började stelna till igen.
Resan till sjukhuset gick bra, men efter ca en timme på akuten kom anfall nr 4. Och det var kraftigt. Mycket glad att vi var på sjukhuset. Sköterskorna gav en stor dos Stesolid, och körde syrgasen på max och lyckades stoppa kramperna. Men hon vaknade inte fullt ut.
Efter ytterligare dryga timmen kom anfall nr 5, inte riktigt lika illa som nr 4, men illa nog. Mer stesolid och syrgas.
När hon kördes upp på avdelningen var hon inte vaken ordentligt och idag minns hon i princip ingenting efter anfall nr 3.
Det är svårt att beskriva hur hon är under och efteråt, men det är jobbigt. För henne, för vår mamma och för oss som är med.
Rädslorna är många och komplexa. Men det är som A säger själv. Hon är lugn i det här. Hon vet  ju inte vad som händer under anfallet och timmarna efter. För oss är det ju inte så. För ett anfall är våldsamt och skrämmande.
Allt det där tänker jag inte gå in på nu, för trött och dessutom så gick det bra.

Nu är jag hemma igen, sov förståss hos mamma i natt. Var upp hos A på sjukhuset i eftermiddags, och mådde skapligt. Hon får stanna kvar en eller ett par dagar, tills hon fått prata med sin läkare.
Sedan får vi se vad de hittar på. För de måste utreda varför anfallen helt plötsligt ändrade karaktär och varför hon fick så många, kraftiga.

Så även om jag gläds sååå mycket med mina fina gubbar i laget över vinsten de tog igår, Frölunda Indians, GAIS och Blåvitts vinster är väl glädjen ganska dämpad..

Nu är jag så trött. Hoppas texten blivit läsbar, orkar inte kolla.

Ha det gott därute