Jahapp

Det var ju inte meningen att det skulle bli uppehåll här, men ibland händer och fötter det saker man inte tänkt..

Fina dottern har det väldigt jobbigt just nu med mediciner som plockas bort. Hon mår sämre än vanligt, och ni som känner henne vet att det är inte bra alls. Förhoppningsvis ska det vara bättre om några dagar. Vi var hos doktorn idag, och hon sa att det inte är vanligt med så stark reaktion, men det händer. Typiskt att just Linda ska råka illa ut. Men jag hoppas och tror att hon ska må bättre när den här skitmedicinen är borta. Att upptäcka att hon ätit mediciner i flera år som hon inte behöver och faktiskt gjort henne mycket sjukare är ju bedrövligt. Vad jag tänker om läkaren som skrev ut den, och dessutom i höga doser är inte tryckbart..

I fredags blev det en akutresa till Varberg igen. Min fina lillasyster A, dök igen. Den här gången fick hon ep-anfallet utanför porten. Snälla människor i en bil som passerade, stannade och larmade ambulans, grannen hörde att något hände, såg A's hund Älva springa runt på gården och förstod att något hänt. Han tog hand om Älva och ringde mamma, som i sin tur ringde mig. Ett anfall till på kvällen och inläggning över helgen blev det. Nu är hon hemma och vilar upp sig igen.
Ledsamt tycker hon det är förstås, hon har ju precis börjat ett nytt jobb. Som tur är, är arbetskamrater och chefen förståeende, de visste om A's sjukdom sedan tidigare.

Själv håller jag på att ge upp försöken att hålla höftledsoperationerna borta. Inser att trots att jag har tränat i ett år nu (sedan jag äntligen fick en diagnos) för att verkligen försöka skjuta på eländet, blir jag bara sämre hela tiden. Höger höft är så dålig, att den inte kan bli värre. Tyvärr börjar vänster nog bli lika illa, iaf om man få tro vad smärtorna säger mig - enligt röntgen var den medel/svår artros för ett år sedan, höger var svår med påbyggnad. Jag tror att det börjar bli påbyggnad även på vänstersidan nu, för det känns lika illa som på höger. Det är som att ligga på häftstift när man ligger på sidan. Jag hoppades att jag skulle kunna vänta några år till, men det blir nog inte så.
Brukar ju inte oroa mig, men jag är rädd att proteserna inte ska hålla - och då blir det kanske problem när man ska sätta in nya...
Att jag nu börjar ge upp, är för att jag kan inte göra någonting längre. Sover inte pga smärtorna, kan inte gå ut med hundarna, inte promenera, kommer inte upp från golvet utan stöd.. Och så vidare..
Idag pratade mina goa sjukgymnaster med mig. De vill att jag ska fundera över operationerna för de tycker att jag har alldeles för ont. Och det har jag ju.
Och det kommer inte bli bättre.

Skitfanpestfan.
Typ.

Men allt är inte pest och pina :)

Thomas har börjat tapetseringen av toan, och vi ska köpa golv i morgon. Det kommer bli så ljust, fräscht och fint! Och idag var vi och beställde en tapet som vi ska ha som fondvägg i vardagsrummet. Tittade också på material att renovera trapporna med. De var slitna när vi flyttade in, och vi kan väl enkelt konstatera att en flock hundar inte gjort dem bättre :)

Sedan hade A-laget sista seriematchen i Div 1 i lördag. Och mina underbara killar visade väldigt väl hur rätt jag har när jag tror på dem.
Alltid.
Vi mötte ett lag som slogs om andraplatsen i tabellen, och vi ska ju vara betydligt mycket sämre än dem.
Första perioden var ok. Mer än ok faktiskt, vi låg under med 4-3 i paus. Andra perioden var inte bra alls. Men hade ändå "bara" ett underläge med 7-3. Jens höll ett brandtal i sista pausen, och jag sa min vana trogen att "Det är bara 4 mål, det fixar ni!" Samma griniga blickar som vanligt.
Och efter 32 sekunder stod det 8-3.. Tunga huvuden, ledsna ögon.
Men ok, det är bara fem mål gubbar, ut och kör - jag tror på er!
Och oavsett varför de körde är helt ointressant, för körde gjorde de!!!
Vi vann till sist i sudden med 10-9, efter en makalös upphämtning!
Helt sjukt. Det är bara detta lag som klarar det, inget annat. För ni ska veta att det är ett väldigt bra lag vi mötte, vi hade bara två femmor och två fantastiska målvakter med oss..
Alingsås, gnällde, skällde, slog, tacklade, körde med fula efterslängar, men mina gubbar höll ett stadigt tag i humöret och bara slet..
De gav mig en otroligt rolig upplevelse som jag nog inte kommer att glömma på väldigt, väldigt länge :)
Tack ♥

Så nu är det nog dags att krypa till sängs. Om jag nu får plats, vill säga. Det är fem fyrbenta som gärna vill sno min plats..

Kram på er