Det närmar sig

Nu rusar dagarna fram, även om jag rör mig i slow motion..

I tisdags var jag på gånganalys, något som jag tydligen ska göra flera gånger under några år framåt. En massa ploppar tejpades fast på fötter, ben, armar och bål, sedan fick jag gå framför en kamera som spelade in - det såg ut som bästa trickfilmningen.. Det roligaste var att forskningsledaren är pappa till en av Daniels klasskamrater från grundskolan, så det blev ett väldigt pratande. Han är lika språksam som mig, så ni kan ju tänka er resten :)
I morgon är det dags att prova ut alla hjälpmedel som jag behöver. En timme med arbetsterapeut och sjukgymnast, sedan ska visst bilen vara full..
Tisdag i nästa vecka är det mer eller mindre en heldag på Mölndal, och sedan är det bara en vecka kvar till den 9e...
Usch så fort det går.

Har börjat försöka fylla frysen så smått. Just nu finns det kalops, kålpudding och chili instoppat. Tänkte väl göra lite lasagne och pannbiff också. Får se hur mycket som hinns med. Tröttheten och värken är kompakt nu, så allt tar väldigt lång tid. Måste vila ofta, så det blir inte gjort så mycket som jag tänkt.
Vill gärna försöka åka ner till Varberg till mamma och Anneli en dag. Helsingborgsbesök hos pappa och Elisabeth har jag fått stryka, resan blir för jobbig. Bjuder in oss på middag i Skåne när de kommer hem från solen i vår istället! ;)

Dagen innan operationen hoppas jag på en fika med finaste AWH, som köpt hus i dag - i vårt område! Det är bara en backe ner , så det lär bli en hel del fikastunder när jag väl kan gå igen. För i slutet av oktober blir hon mamma, så jag ska få krama baby igen - ofta! :)
Sedan får väl Thomas komma och hämta mig med skottkärran, för backen ner går ju upp när jag ska hem.. ;)

Och så väntar vi på att Linda ska få besked om hon får praktik hos Samhall. Hon var på intervju där för ett tag sedan. Tydligen börjar man med praktik i två månader och går det bra kan man ev få anställning. Hoppas, hoppas!

Nu ska jag samla ihop de fyrbenta och gå upp och försöka sova. Var rädda om er!
Kram på er!

Ps: Jag glömde ju! Det där med surfplatta löste sig. Hittade en väldigt enkel och billig som jag köpte för de sista presentkorten jag fick på min födelsedag. Den som spar, hon har ;)
Ds

Mycket att göra

Hm..
Det blir mycket "jobb" inför operationen, det är helt klart.

Gånganalys, prova ut en hel drös med hjälpmedel, röntgen, datortomografi, provtagning, samtal med ortoped, narkosläkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut...
Och en tjock bibba papper som ska fyllas i om hälsan, smärtschema  (HATAR sådana!),  sjukdomshistoria (inte roligare det!), man ska räkna trappsteg i huset (finns många) och berätta vem som ska tvätta, laga mat, handla och städa, m.m...
Sedan rekommenderar de att man ska fylla frysen med färdig mat, se till att man har folk som hjälper till (och det har jag ju - jäklar vad de ska få jobba!!) och - helst flytta sängen så att man har toa, badrum, kök och säng på samma våningsplan.
Och där sprack det! Toa och säng finns i Eternitpalatset på övervåningen, kök på bottenplan och badrum i källaren..
Men vi har planen klar. Jag kommer hem, trixar mig upp på övervåningen där toan med den förhöjda toastolen finns och sedan bosätter jag mig i Balkongrummet. Där finns det då en förhöjd säng, fåtölj med sittdyna, telefon, TV och en extern hårddisk med filmer och serier. En hög med böcker som ska inköpas. Jag får frukost serverad på morgonen och middag på eftermiddagen av Thomas och Daniel - den ene jobbar natt och den andre dag, så det blir bra. Har inte Linda fått jobb, kommer hon säkert hit också. Goa svärmor har lovat att kommit hit och tvätta håret på mig om det behövs.
Och jag lär nog få psykbryt - hur ska jag klara av att inte göra något, och fixa att bli uppassad??!!
Det är verkligen inte min starka sida..

Det är nog den enda gången jag önskat att vi hade en surfplatta, det hade varit käckt att ha på sjukhuset. Är ju bortskämd med att kunna surfa runt och titta på film och serier när jag vill, det är skön avkoppling när kroppen värker. Men överlever nog en vecka, vilka ilandsproblem!

Har jag glömt något?
Just det ja, kaffet fixar Tassimomaskinen och så ska jag nog bunkra upp med lite godis..
Och när jag är frisk igen, då lär stackars Thomas behöva läggas in på vilohem.

3 veckor kvar idag...

Om en månad..

Och idag kom det.

Kuvertet jag väntat så på.

Den 1 oktober ska jag på inskrivningssamtal på Mölndals Sjukhus, en halv dag tar det med info från narkosläkare, ortoped, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, provtagning och undersökning..

Den 9 oktober är det dags för operation (Om den inte blir flyttad, det påpekades noga)

Jäklar i min låda så nervös jag blev nu

Bara en månad kvar

Det här blir tufft

Mycket och inget

Dåligt med uppdateringar på den här bloggen, fantastiskt att någon överhuvudtaget tittar in längre!
Egentligen händer det en del, men har inte riktigt orken att skriva.

Sommaren har ju varit, och är fortfarande (!), härlig.
Vi (mest Thomas förstås) har börjat på sista sidan av huset, så nu är det snart klart. Det blir verkligen bra, är jättenöjda! Otroligt skönt att få det klart, nu känns det verkligen som det mesta är gjort på renoveringen, iaf de stora, viktiga reparationerna. Fortfarande är ju lite smågrejor kvar att göra, källare och trädgård behöver mer omvårdnad tex, men inget som måste göras på stört. Äntligen kan vi slappa och bara vara. Det behöver framförallt min fantastiske sambo, som jobbar så hårt.

Själv får jag inte gjort mycket. Det verkar som det är fritt fall när det gäller statusen på mina onda höftleder. De har blivit väldigt mycket sämre i sommar. Beslutet att ta en paus från innebandyn har visat sig vara nödvändigt, tyvärr. Minsta aktivitet ta hårt på krafter som verkar ha försvunnit helt. Har nog aldrig varit så utmattad och trött förut.
Sover extremt dåligt nu, kanske en halvtimme, timme åt gången. Vaknar varje gång jag ska ändra ställning, det gör - ont.. Sedan tar det en stund att somna om, och så börjar det om efter en halvtimme igen. Så tröttheten är total minst sagt. Märker att skallen inte hänger med riktigt, Vilket blir en källa till både skratt och frustration. Man kan prata med mig, jag svarar ordentligt - för att minuten senare fråga om exakt det vi pratade om. Dessutom gör det att min redan dåliga motorik inte funkar så bra, tappar och snubblar. Nacken, armar och rygg pajar - kryckor är ju inte det bästa för en nackskadad.
Värken är som ni förstår överjäklig vissa stunder.
Men tacksamt nog ska visst kallelsen till operation komma i början av den här veckan, och då ska det tydligen bara var 5-6 veckor kvar.
Vi får se.

Saknar innebandyn väldigt mycket. Nu är det extra svårt när försäsongen skulle vara i full gång, Björnslaget spelas denna helg och jag är inte med. Nu är det ju extra tufft för laget och klubben, och att inte kunna hjälpa till då, känns verkligen inte bra. Det är skit helt enkelt. Men har inget val, så det är bara att försöka acceptera det.

När jag läser vad jag skrivit, märker jag att det låter ganska deprimerande. Men jag är på gott humör för det mesta, och deppar faktiskt inte.  :)
Är bara så jääääla trött!

Nu ska jag laga lasagne till mina fina, och sedan blir det nog lite sol i bersån..
Kanske jag kan locka hit Linda på kaffe och lite mat :)
Ha en go söndag
Kram

11000

Lite kul,  besökare nr 11000 passerade visst idag.
Tur att några få tittar in ofta ;)

Kram på er ♥

Plocka upp tråden

Det är ju längesedan jag var tvungen att sluta jobba, och helt naturligt försvinner gamla jobbarkompisar åt olika håll.
Nu har jag fått kontakt med två av de allra bästa, Tina och "Rögle".
Tänk att man bara kan spinna vidare som om mer än 20 år inte gått.
Fantastiskt!
:)

Lugn lördag

Nu är Anneli tillbaka på sjukhuset igen, nya anfall. Ännu så länge hjälper inte medicinomläggningen, tyvärr är det just nu snarare tvärtom. Men på något sätt måste vi (Anneli!) ha tålamod, den här typen av läkemedel tar en stund innan den ställer in sig. Nu har hon fått ny tid till Sahlgrenska - läkaren kom från semestern i måndags och kallelsen kom redan på onsdagen! Snabbt jobbat :)
Får se vad hon kommer fram till då. Men det är jobbigt för min syster, det tar hårt på huvud, själ och kropp..

I kväll flög Daniel och Mikael till Sunny Beach, Bulgarien för en veckas semester. Att de är utvilade när de kommer hem är nog inte så troligt, men jag hoppas de får en kanonresa :)

Målningen av huset går ganska långsamt, undrar om vi hinner klart i år? Det är inte så lätt för Thomas, han målar på fridagarna och det gäller att vädrets makter är nådiga. Den senaste tiden har solen lyst när han jobbat, och regnskurarna avlöst varandra på de lediga dagarna. Fast jag tycker det är ganska ok, han behöver vara ledig också - och det vi inte hinner i år, får vi ta nästa sommar. Då kanske tom jag komma upp i ställningarna :D

Nej, nu ska det bli en stund med Netflix och The Killing. Eftersom jag är ensam hemma styr jag över fjärrkontrollen ikväll, så det blir nog några avsnitt på raken. Kanske någon sliskig vampyrserie också, vem vet? ;)
Och ett liitet glas rött.. Vin alltså!

Ta vara på er därute
Kram

Beslutet är fattat

Bli inte oroliga, det är egentligen inte något allvarligt
Det är bara ett stort, stort nederlag för mig
Svårt att sova är det när tankarna snurrar och kroppen värker

Beslutet är taget, och det känns inte bra.
Eller jo, skönt på sätt och vis, som det är när man bestämt sig
Men det gör mig ledsen

Måste lägga innebandyn på hyllan redan nu
Hade ju tänkt att fortsatta fram till operationen,
men jag orkar inte - kroppen sätter stopp
Orkar inte gå några längre sträckor, det gör för ont
i höfter, ben och nacke
Det gör ont när jag sitter, ligger eller står
Det sticker, ilar och kryper i ben och fötter
Armar, händer och rygg funkar inte ordentligt
för kryckorna är ingen bra grej för en nackskadad
Nätterna är bara en pinlig transportsträcka
Om jag har tur sover jag två timmar i sträck
Men oftast max en timme i stöten
Nu är jag så trött att det går inte längre

Det är visst bara jag som inte fattat att det inte skulle hålla
Familjen och vännerna sa bara: Det var på tiden..
Men jag vill ju så gärna
Det är så roligt
Och gubbarna är så himla goa
De retar mig till vansinne
De får mig att skratta
De får mig att glömma den jävla kroppen
De hjälper mig över sargen..

Men jag vill orka fungera med familjen
Jag vill orka med operationen
Jag vill orka le
Jag vill orka vara jag

Jag säger bara:
I'll be back

Töntigt, men jag var tvungen ;)

En kärlekshistoria

Det här radioprogrammet sändes idag.
Det handlar om den stora kärleken, djupaste sorg och framtidstro.

Annika, du är en av de finaste och starkaste personer jag känner!

Kram

Lyssna här!

Rubrik kan ju vara bra att ha

 

 

Långt uppehåll igen, förlåt för det! Men det har varit en ganska innehållsrik vår och sommar. För en gångs skull får ni den i lite bilder.. :)

 

 

Daniel och jag fyllde år. Det blev inte så mycket firande, men Linda (och lite jag) fixade den här fantastiskt goda gluten- och laktosfria Prinsesstårtan. Tips om du är glutenintolerant: Välj ICA's marsipan på rulle - den är glutenfri. De andra är utbakade i vetemjöl..?!

 



 

 Massor av mat har lagats förstås. Med två hungriga tvåmetare som äter både hemma och på jobbet blir det en hel del olika alster i femlitersgrytan :)

 

 

Vi fick tag i ett jättefint furubord på Blocket. Nu känns matrummet rymligare och mer komplett än vad det gjorde med vårt matrumsbord. Om man vill kan man lägga i skivor - då får man lätt plats 10 personer :)

 

 

 Sommarens STORA projekt har påbörjats - ommålning av huset. Nu ska det bli lika fint på utsidan som på insidan.

Den här sidan är nu klar, "bara" tre kvar. Bilder kommer senare!

 

 

Rollo bor hos oss några veckor eftersom både Kola och Ditte löper. En ung man i sina bästa år, fullständigt förvirrad mellan varven som ungtuppar brukar vara. Han och Fred har hittat sina roller och ligger oftast som två små lejonbröder på trappan och bevakar omgivningen.

 

Min underbara familj gav mig presentkort i födelsedagspresent, så nu kan jag köpa böcker igen :)

Många böcker! En av dem var den här, kanonbra! Det kommer nog att bli mycket läsning i höst, så jag börjar att bygga upp ett lager. Det svåra är att inte börja läsa redan nu..

 

Tyvärr är det ju saker som inte är så roliga också.

Anneli kämpar med sina EP-anfall som inte vill försvinna utan snarare ökar och blir värre. Nu har hon fått en enligt utsago oerhört duktig neurolog på Sahlgrenska, så vi får se om hon kan få den hjälp hon behöver.

Linda har iofs inte blivit sämre, men inte heller bättre. Vi har lite uppslag på vart hon kan söka vidare för att få en diagnos, och hon har flera läkarbesök inplanerade. Hoppas att dessa åtminstone kan leda till en diagnos, så hon kan få rätt hjälp. AF och F-Kassan mer eller mindre kräver diagnos för att hjälpa till, så hennes liv skulle underlättas väldigt. Hon kämpar hårt för att göra någon form av aktivitet varje dag, men helt plötsligt ser man hur hon blir alldeles grå och energin bara försvinner.. Jättejobbigt för henne, och för oss att se också förstås.

Och så mina höfter.. Kan väl bara enkelt konstatera att jag är glad att operationerna kommer hyfsat snart. Sömnen funkar inte speciellt bra, det värker vidrigt mycket på nätterna. Så är ständigt trött nu och har svårt att komma igång på dagarna. Ganska glad att jag har en man som jobbar nätterna - jag måste ju vara tyst när han sover. Att han inte är lättväckt behöver jag ju inte berätta för någon.. ;)  

Men det är lite jobbigt nu. Kan inte gå några längre svängar med kryckorna, eftersom nacken pajar annars. Och det är bara hemma jag inte använder dem. Märker att stickningarna i armar och händer har blivit värre igen, stelheten och värken också. Motoriken har också blivit försämrad, men jag hoppas att när jag inte behöver kryckorna längre att jag ska bli bättre igen. Det där med nackskada och kryckor funkar inte så bra ihop.. Är så tacksam för att jag fick mitt parkeringstillstånd till bilen, livet blev så mycket lättare då! Nu behöver jag inte gå så långt när jag ska handla eller göra något annat. Det är så skönt!

Förövrigt är allt bra. Daniel åker en vecka till Bulgarien med bästa kompisen i augusti. Han har kommit längre fram i bostadskön, och fick gå på en visning för ett tag sedan. Tyvärr fick han inte just den här lägenheten, vilket han blev väldigt besviken för. Men nu vet han iaf vad och var han ska söka för att få chansen. :)

Thomas sliter och släpar som vanligt. Jobbar och målar huset. Men trivs ganska bra med livet iaf, renoveringen börjar äntligen bli hanterbar. Jag har ju inte kunnat göra en bråkdel av vad som var tänkt, så det har blivit mycket för honom. Men nu har vi ett väldigt fint hus som vi båda trivs i. Gott är det :)

 

Ha det gott, nu får det räcka för idag!

Kram på er ♥



Snabb uppdatering

Dagarna flyger verkligen i väg just nu. Mycket som händer och fötter, så det där med att skriva i bloggen hinns inte riktigt med. Men lite ska ju kunna plitas ner iaf.

Dippen verkar klara sig :) Kör liten egen variant med vet's goda minne, eftersom de inte trodde hon skulle klara sig. Ständig passning, fortsätter med penicillin, ska dra ner på morfinet så sakteliga. Det verkar ha läkt sig riktigt bra och trots alla varnande ord verkar det växa fram ny, frisk hud igen. Idag skrämde hon Thomas lite. Det hade bildats en ganska tjock sårskorpa och jag har varit lite bekymrad över att den skulle ramla av för tidigt. Idag upptäckte Thomas två ganska rejäla blodfläckar där Dippen legat och såg då att skorpan ramlat av. Men det verkar ha gått bra - rosa, fint skinn bildas där skorpan satt. Så otroligt nog ser det ut att vår Dipp ska fixa detta också.
Men jäklar i min låda - hon har alltid varit en av de mest envisa och egensinniga hundar jag någonsin träffat. Och jag lovar, hon är ännu värre nu, efter att blivit lite, lite bortskämd...
Mer om det en annan dag!

Ska också snabbt berätta att Marianne flyttat in i sitt fina hus. Igår gick flyttlasset, berättelse om den historian tar vi också en annan dag. Efter visst besvär är hon nu installerad, och det blir hur fint som helst
Lycka till, syrran!
Ni kommer snart att kunna sova om nätterna, du och hundarna. För älgarna brukar oftast inte kliva upp på altanen. Och vättarna bor någon annanstans.. ;)

Kram & godnatt

Lugn och ro? Nä..

Hade en mysig midsommarafton med Linda och Marianne på middag. Senare kom Anne på fika och jordgubbar. Som blev ett äventyr att få tag i, de hade sålt slut när jag skulle handla. Lite halvpanik blev det, men lyckligtvis hade inte grönsakshandlarn på Munkebäckstorget stängt, så kvällen räddades :)

Måndagen blev inte rolig. Skulle till Blå Stjärnan och ta stygnen på Dippen, och fick en chock när jag lade henne på bordet. En jättestor böld hade kommit från ingenstans, placerad mitt på den största av henens tumörer. Den fans där inte på söndag förmiddag, när jag tvättade av magen lite på henne. Däremot var tumören större än vanligt, vilket Marianne & Linda tyckte redan i fredags. Jag trodde då att det var för huden var så sträckt efter operationen. Men förmodligen hade bölden börjat redan då, även om man inte såg den. På måndagen såg den hemsk ut, varig, och mycket vätska. Veterinären sa att den skulle vara, hon ville inte öppna den utan tyckte att den skulle spricka själv. Efter en diskussion fick jag ordentligt med penicillin (hon och hennes kollega ville bara ge för sju dagar). De chockade mig ordentligt dessutom eftersom de trodde att hon inte kommer att överleva det här - de anser att det är nekros runt bölden.. Var helt knäckt när jag tog Dippen under armen och gick.
När jag kom ut i bilden fick jag vända och gå in igen, bölden sprack. Väldigt bra tyckte jag, för de sköljde ur den väldigt ordentligt, på ett sätt som jag inte hade klarat själv hemma. Nu blev den ordentlig rengjord.
Och hoppet har kommit tillbaka. Mona var här och tittade på eländet igår, och tycker det ser bra ut. Det finns levande vävnad (det hade jag redan sett) och det har redan bildats en tunn hinna över såret. Förmodligen kommer huden att bli extremt tunn och ömtålig över tumören så vi lär nog få skydda den ordentligt. Men så länge Dippen inte har ont, eller verkar sjuk och såret läker så finns det ingen anledning att låta henne somna.
Idag var hon verkligen sur över att inte få gå på promenad med Thomas och de andra hundarna. Och den senaste Dippenidén är att man gör inte sina behov i trädgården - man går utanför staket. Fattar inte matte & husse det, står hon och hukar, blänger och ser ut som hon pinkat på sig. Typ.
Dippen i ett nötskal.. ;D
Så nu får vi se hur det går. PC, morfin och lugna dagar så kanske hon klarar det här också.. Vi vågar inte hoppas på att få ha henne kvar så länge, men med den här otroligt envisa gamla damen vet man aldrig. Vi kommer inte låta henne ha ont eller må dåligt, och just nu gör hon det definitivt inte - ligger med tassarna i vädret och snarkar :D
Bortskämd som få har hon blivit också, mat äter man bara om man får ett uppvispat, rått ägg nedblandad.. Och så piller i leverpastej, pannkaka och skinka..
Vilken pina hon kommer att vara när hon blir frisk :D

Kram på er

Trevlig Midsommar

 

Hoppas ni alla får en skön midsommar,

och inte blir för blöta varken på utsidan eller insidan :)

 

För min del blir det en lugn helg, med tvätt, vila och avkoppling. Linda och kanske någon mer kommer hit ikväll, Thomas jobbar och Daniel är på Orust med ett gäng kompisar.

Tråkigt att Thomas jobbar, men vi mös till det lite igår. Annars är det en helg som passar mig perfekt! :)

Nu är det dax att ta en sväng till och se om jag kan hitta några jordgubbar

Skickar en speciell kram till Anneli, som mår sisådär idag! ♥



Lite i chock

Har som ni märker varit dålig på att uppdatera bloggen - igen. Varit jättetrött några dagar, har inte ens orkat läsa mina deckare eller vara inne på nätet, hör och häpna! ;)

Dippen mår ganska bra. Hon äter inte något utom pannbiff, pannkaka och skinka men verkar inte ha jätteont och sover mycket. Det beror nog på morfinet hon får, men vi ska snart sluta med det. Det blir ytterligare 5-8 dagar i extrem stillhet, vilket blir intressant utan lugnande... Sedan tar det två veckor till innan hon får gå i trappor, hoppa upp i soffan eller följa med ut på längre promenader. Och med tanke på att det är Dippen vi praar om, lär hon nog driva oss till vansinne, för hon är fruktansvärt envis. :)

För min egen del har det varit en omtumlande dag. Var på Ortopeden på Mölndals Sjukhus idag för en planering inför ev operation av mina höftleder. Blev undersökt av en mycket trevlig och effektiv läkare som enkelt konstaterade att jag ska opereras. Och efter som jag är ung (!!) och frisk för övrigt passar jag bra in i en studie där man jämför två olika proteser. Förutsättningen är att man måste byta båda höftlederna samtidigt. Fördelarna är ju självklara, jag slipper gå igenom operation och rehab två gånger. Dessutom får man väldigt bra uppföljning - i 10 år! Till läkarens, och min egen, förvåning bestämde jag mig direkt, jag hoppar på studien.
Så nu blir det operation troligtvis redan efter sommaren, och på Mölndals Sjukhus! Slipper åka utanför stan och söka annan vårdgivare för att få operationerna i rimlig tid. Och slipper att göra två operationer som drar ut på tiden. Funkar allt som det ska är jag någorlunda återställd redan vid jul - fattar ni?!
Det gör inte jag..
Det kommer helt klart bli en pärs, och jag kommer säkert vara rastlös som få innan jag kan röra mig ordentligt, men:
Att kunna gå ut med hundarna, ut och promenera med Thomas. Att klippa gräset (det kommer jag nog ångra att jag ens tänkte nästa sommar) skulle vara fantastiskt. Att kunna sova..

Fattar det helt enkelt inte

Nu är hon hemma!

Finaste lilla Dippen, nu ligger hon här hemma på finaste Frölundafilten. Trött, mycket medtagen och skakig förståss. Hon få inte gå i trappor, inte hoppa upp o ner i soffan själv, och bara korta koppelpromenader de närmaste veckorna. Hon är inte utom fara ännu, blödningsrisken finns där, men i samråd med veterinären bästämdes att hon nog har det bättre hemma. Hon blir ju väldigt deppig och moloken när något händer, samtidigt som hon har ett fantastiskt läkekött. Så vi bestämde att hon får komma hem som planerat.
Sååå skönt :)