Läkare...

Läkare kan vara väldigt bra att ha när man behöver. Och de allra flesta är ju duktiga.

Men kommer man in i en cirkus med allmänläkare som inte kan erkänna att de inte vet allt och inte remitterar vidare sina patienter till specialister, blir det inte bra. Följden blir att man får mer eller mindre kroniskt sjuka människor, som inte bara ska handskas med sina odiagnosterade sjukdomar, men också känslan av att inte bli trodda, inte få hjälp från Fkassan (för det finns ingen diagnos) bli mer eller mindre öppet kallade för inbillningsjuka av skola, familj, vänner och arbetsgivare.

Linda har drabbats av de här mindre duktiga läkarna, som tagit den enklaste vägen - skrivit ut mängder med antibiotika, och inte utrett varför hon har ständigt återkommande infektioner, varför snabbsänka och den "vanliga" sänkan alltid är förhöjd, varför hon har feber flera gånger i veckan och alla andra symtom. Till sist fick hon ju iaf reda på att hon är gluten och laktosintolerant.
Men hon blir inte frisk. Jag ska inte dra allt här, men ett sätt som den senaste läkaren på vårdcentralen löste det med, var att skriva ut höga doser med antidepressiva tabletter. Men Linda har ingen depression. Däremot är hon ju naturligtvis ledsen över att alltid vara sjuk. Att hela tiden ha ont i magen, att alltid må illa, ha huvudvärk och blödningar, att alltid vara jättetrött. Att inte kunna jobba, umgås med vänner, gå ut och roa sig. Och att inte bli trodd - trots att provsvaren visar att det är något fel. Istället för att remitteras vidare, togs det nya prover var tredje månad. Samma prover. Som varje gång visade samma resultat. Men inga åtgärder vidtogs förutom att höja dosen antidepressiva, trots att vi bad om det, många gånger. För Linda sa att hon mår dåligt. Och då får man antidepressiva.
Självklart tappar man respekt och förtroende för läkarkåren...
Men så upptäckte vi möjligheten till att skriva egenremiss. Det gjorde vi. En fantastisk läkare på Frölunda Sjukhus remitterade henne vidare. Hon fick en jättefin läkare på MagTarm på Sahlgrenska som började om från början. Och som verkligen lyssnade på Linda, ställde frågor och funderade. Och började göra olika typer av utredningar. Och lovade:
Jag kommer inte att släppa dig förrän vi vet vad det här är. För du är sjuk. På riktigt. Jag vet inte vilken/vilka sjukdomar ännu.
Det första hon gjorde var att fasa ut de antidepressiva. För inte nog med att hon ansåg att Linda absolut inte behövde dem, dessutom menade hon att med Lindas symptom var just den sortens tabletter absolut de sista hon skulle äta. Och ni vill inte veta vilket helvete Linda fick gå igenom när hon trappade ner och slutade. Jag har aldrig sett henne så sjuk. Men hon klarade det, min starka flicka.
Men så för ett par veckor sedan fick Linda av en slump reda på att läkaren plötsligt slutat, och hon skulle få en annan. Hon sjönk som en sten, min dotter. För henne var det som att förlora en livlina. Att hon skulle få en ny läkare var bara ett stort orosmoln - tänk om han inte lyssnar?
Idag var vi på MagTarm och träffade den nye läkaren. En äldre man, säkert mycket duktig på det han gör. Men. Det där med att kommunicera med patienter är många duktiga läkare fruktansvärt dåliga på. Han konstaterade att det fanns avvikelser i hennes labbprover som visar att det är en sjukdom. Men han vet inte vilken. De kan fortfarande inte utesluta Chrons, även om koloskopi och gastroskopi inte direkt visar på det. Han pratade om IBS, men är det det så är det något annat också. Möjligtvis reumatiskt, men de reumatiska blodproverna visar inte något.
Problemet som var att när han berättade för Linda att hon ska få göra en undersökning av tunntarmen som innebär att man sväljer en kamera så sa han också att: Men visar inte den något så kan han inte göra mer. Då släpper han henne.
Och då rasade Linda. Även om hon lyssnade på vad han sa efter det också, så hörde hon hon bara att han kommer att släppa henne. Även när han sa att det blir vidare remisser till tex reumatologen, så hörde hon bara:
Jag släpper dig.
Att han fortsätter nu, kan hon inte ta till sig.
För han sa: Jag släpper dig, jag kommer till vägs ände då.
Han sa en hel del annat också, men jag förstår att hon inte kan ta till sig det. För jag fick verkligen anstränga mig för höra vad han verkligen sa när jag tagit bort alla omskrivningar.
Vad han sa var att han fortfarande inte vill utesluta Chrons. Att det kan vara IBS, men att hon isf inte kan vara med på studier pga sänkan och febern. Att är det IBS, är det något annat också. Att han inte tycker att hon ska sluta med glutenfritt för att testa intoleransen. Att hon ska göra undersökningen med kameran som man sväljer. Att hon ska gå till den gynekologiska undersökning Eszther remitterade henne till. Att om han inte kan ställa en annan diagnos än IBS, remitterar han henne vidare till Reumatologen. eftersom det finns bla Sjögrens Syndrom i släkten.
Men det gäller att man kopplar bort allt annat när man tolkar vissa läkare. Men vem kan det när man är rädd och ledsen? När man redan från början är rädd för att bli avvisad. Och bara hör:
Jag släpper dig.
Då känns det som om man får en råsop. Och börjar på ruta noll igen.

Men, älskade dotter: Jag släpper dig aldrig!
Jag kommer aldrig ge upp. Och det får inte du heller göra.
Det här är bara början. Även om det är jättetungt att inte veta vad som är fel, så vet vi och läkarna att något är fel.
Och någonstans finns lösningen.
Vi ska hitta den.
Även om det tar tid.

Älskar dig ♥